Kommer vi verkligen klara detta, jag börjar tvivla, pappa tvivlar och mamma är konstig.. Läser dem detta kommer jag nog få förklara mig ordentligt men måste ju få säga som jag ser och känner det. För en gångs skull. Längtar tills jag får träffa Måns, Kalle och Anna i veckan för att få tänka på något annat, bara vara spontan och prata, dem hjälper verkligen mig plus att dem är sååå roliga. Det finns även måånga andra som hjälper mig att ta varje steg i min vardag, utan ert stöd hade jag inte suttit här idag.
Jag tycker detta är jobbigt just nu, allt kommer verkligen på en gång eftersom jag vägrar visa hur jag egentligen mår, kanske lite dåligt men ja jag är stark men en människa klarar inte allt, två år är lång tid. Hörde nyss vad som var i pappas huvud: att ja nu är dessa helgerna över och jag mår inte så bra nu och det kommer inte bli bättre på minst 1,5år så undra hur det är nästa år, är det ens någon mening att kämpa för det. FÖRSTÅR NI! Att han ens vågar tänka tanken att ge upp, han sa det rätt ut! Nu är man ju så lagom motiverad till att tro att det kommer fungera. Jag bara svamlar nu men ni som förstår ja ni förstår.. Han bara sitter i fåtöljen, blir arg så fort man försöker förklara något som han egentligen redan vet men han hänger inte med riktigt i hjärnan så allt försvinner på vägen någonstans. När man åker hemifrån på morgonen ligger han fortfarande i sängen, när man kommer hem från jobb eller skola på eftermiddagen har han tagit sig till fåtöljen, utan att ha ätit någon lunch eller hittat på något. Så lever vi, har en pappa som sitter i fåtöljen men som ändå inte gör det känns det som. Det är svårt att förklara antingen tar man det för mycket eller så är man så van att man bara gör som vanligt.
Det börjar bli jobbigt att bara trycka allt neråt, jag ser på mamma hur dåligt hon mår, mamma ser inte på mig hur jag mår, hon tror säkert jag mår jättebra men jag gör allt för att hon inte ska se alla känslor jag vill inte visa det vill inte att hon ska må sämre för att jag tycker detta är jobbigt. Jag och mamma har verkligen jättebra kontakt, inte alla som har en sådan relation, men det är ingen som förstår hur det är.. Verkligen ingen! För den här situationen är så unik så det finns inte, man förstår för fasen inte själv just nu. Vet inte varför jag har så svårt att bara släppa ut känslorna, men vill inte lägga börda på de andras axlar, är rädd att de kompisar jag har inte vill lyssna på mina känslor. Det finns ingen som är så insatt som förstår hur det är, inte ens min egna syster förstår hur det är här hemma längre, men hon försöker ibland, däremot lever hon inte i det överhuvudtaget. Hon flyttar hem några veckor i vår för hon ska praktisera och jag längtar tills hon kommer hit och kan lyssna och bara vara. Brossan fattar verkligen inte, även om vi säger att vi behöver någon hjälp så är det ändå inte ofta det händer något. Han säger bara: Bit ihop det är väl inget dethär!
Man kan ju försöka bry sig iallafall. Men visst han försöker väl men ja, just nu märks det inte, mamma behöver oss, pappa med för den delen men har får ju allt är det något så bryr sig alla om honom, överallt man kommer så är det så synd om pappa och pappa hur är det med honom, nästan aldrig vi andra vi kommer i skym undan. För oss är det ju bra med, på utsidan jag, en människas ansikte kan dölja mycket! Men jag ser igenom min mamma, hon mår inte bra, inga direkta "kompisar" att umgås med på helger, kvällar eller att bara ta en fika eller prata med i telefon i någon timme. Men men nu orkar inte huvudet med mer så det är nog dags för sängen nu, prata med Erik lite och sen sova. Men vilket tråkigt inlägg jag får nog lägga in lite bilder imorgon på något.
Gott nytt 2011 alla där ute!!
