lindaso

Älskade Pappa

Jag är så ledsen över att jag aldrig kommer att få se dig igen. Jag kommer aldrig kunna hålla din hand igen, aldrig kunna sucka åt dina dåliga ”pappaskämt”. Jag saknar dig! Jag lovade att du skulle få se mig köra en tävling, men det blev aldrig så. Jag gick i dina fotspår genom att aldrig fega. Du hade aldrig släppt av över hoppet i Vimmerby, det gjorde inte jag heller. Tänk om du hade fått se vårt hus, vem ska jag nu fråga om hur jag ska lösa olika saker, sådana saker man behöver en pappa till. Varför blev det såhär? En tanke jag har tänkt mycket genom åren. Var vi utvalda redan från början? Eller är det bara en slump att alla sjukdomar, problem och följder ska hamna i vår familj. Kanske är det så att vi fick ta allt det här genom dem senaste 21åren bara för att dem visste att vi klarar det. För alla människor gör ju inte det, men det som inte dödar - det stärker. Tårarna bara forsar ner för kinden. Vet inte riktigt vart jag vill komma men det finns väl en mening med allt, någonstans.

Just nu rullar en av de saker du engång har sagt, att komma upp till dig den 21/12 2013 ställa sig vid sängen och höra dig säga: Tack för allt, du får ha det så bra!

Det var så hjärtskärande, man ska inte behöva gå igenom det som 21åring, men det är livet.
Att du sedan en månad senare skulle ligga helt still i din säng med händerna knäppta på bröstet kunde vi aldrig förbereda oss på, även om man kanske försökt så går det inte. Helt handfallen sitter jag än idag och försöker förstå vad som hänt men det är omöjligt! Helt omöjligt.
   Allt vi gjort tillsammans, och allt vi inte gjort tillsammans. Vi har aldrig kunnat göra riktigt allt det som andra barn kanske gjorde med sin pappa. Det var en kamp för dig bara att ta dig till läktaren i gymnastiksalen när jag spelade innebandymatch. Men när jag en match såg dig och mamma sitta där var det som om jag drömde, sådan fantastisk känsla att du hade bestämt dig för att ta dig dit och kolla, och att du hade lyckats, lyckats med ditt mål.

Du har alltid sagt till mig att gå min väg, göra det jag vill men även vara lyhörd, i slutet på januari blev jag tilldelad ett pris, Årets Ungdomsledare på Bilsportgalan, 10månader senare blev jag invald i Rallyutskottet. Du hade varit så stolt! Du hade suttit rak i ryggen på jobbet och berättat för dina härliga arbetskamrater att jag fått det priset. Men nu var det inte så.

Du jobbade inte, jag kunde inte ringa och berätta, du fick inte se priset, du kunde inte ens säga grattis för du hade redan somnat. Känns hårt att skriva så men det är tyvärr sant.

Min pappa lever inte längre.  

 

En hel del i livet handlar bara om tur, Jag skyller inte detta på andra människor eller på världen men din tur tog dessvärre slut.

Jag önskar att jag hade orden som kunde fått dig att må bättre. Jag önskar att du inte hade din dumma sjukdom och att jag inte skulle behöva se dig ha ont. Jag önskar att så många saker var annorlunda, men det är de inte.

De flesta pappor och döttrar har årtionden då de kan sitta vid köksbordet och värma sina händer på kaffemuggar medan pappan rabblar råd och deras flickor utan tvivel rullar med ögonen. Vi hade inte den tiden. Jag är glad att du hann skjutsa mig till min första dag i skolan, hämta mig från min första dejt, hålla om mig när mitt hjärta krossats och hurra när jag tog studenten allt detta efter mycket kamp och slit.

Allt kommer bli en omställning nu, allt fysiskt men också alla tankar, Som att, vem ska nu följa mig genom kyrkan på mitt bröllop? Inte pappa, nehe men Vem då? Pappa kommer vara där i kyrkan, han kommer att vaka över min axel den dagen, stolt och glad över att jag hittat han som är så speciell som kan älska mig och bry sig om mig. Men han glömde ju en sak.

Mamma och jag grälar ibland, särskilt nu när allt är skört och som ett stort blodigt sår. Men man måste tänka på att mamma avgudar oss, och vill alltid det bästa. Pappa sa alltid att glöm inte ge mamma en extra kram. Det är hemskt att se mamma ledsen, att se alla ledsna är fruktansvärt. Det är den här tiden man måste hjälpa varandra mer än vanligt, man måste finnas där, minnas ihop, gråta ihop. Vi måste även följa en av pappas högsta önskningar att behandla varandra väl.

Inget är viktigare än familjen och de värderingar den ger oss. Inget.

Gör det som gör dig lycklig och det du tycker om. Om du gör det, så blir livet plötsligt mycket enklare.

Du kanske behöver inleda flera karriärer för att hitta det du verkligen gillar, men det spelar ingen roll. Ett liv. En chans.

 

Pappa har lärt mig:

Säga tack. Orsaken till att mamma och han pratade om mitt uppförande är för att det kommer att hjälpa mig genom hela mitt liv. Var alltid artig, behandla andra som du vill bli behandlad själv.

De flesta pappor lär sina döttrar köra bil och blir ofta osams under tiden. Min pappa har alltid helst själv suttit bakom ratten, så han hade lite koll på läget. Första gången jag övningskörde var en lördag förmiddag, vi åkte ut till gamla Ö&Bs parkering där jag testade gas och broms i ca 10-20m sen tyckte vi det var tråkigt. På eftermiddagen skulle vi på kalas hos pappas lillebror i Nybro, och lite konstigt egentligen men jag fick som vanligt som jag ville så jag fick köra dit givetvis med pappa bredvid och mamma i baksätet. Ännu konstigare var att det tog nog endast 15min innan jag hörde snarkningar både från baksätet och framsätet, dvs båda hade somnat, när jag övningskörde på landsväg för första gången eller nästan körde bil för första gången överhuvudtaget. Men det var ju inga problem, jag satt och funderade ut förklaringar i huvudet ifall polisen hade stannat oss och de fortfarande sov, som tur är fanns där inga poliser så slapp testa om dem funkade.

Skratta aldrig till 50 procent, skratta alltid till 100 procent. Ett skratt tar över hela kroppen och smittar. Man kan känna sorg och använda den som en drivkraft för att ta sig fram i livet. Eller så kan man bara känna sorg. Jag vet vilket pappa hoppas att jag väljer.

Många människor har sagt till mig under mitt liv att jag inte kan göra vissa saker. Frågan är egentligen, Kan jag? Vill jag? Stora utmaningar betyder risker. De som sa till mig att jag inte kunde göra vissa saker ville inte att jag skulle göra dem. Det är nästan alltid möjligt att göra en sak, så gör ditt bästa. Bättre att göra något än inget.

Jag vet att jag kommer att göra dig stolt. Jag vet att jag kan.

 

Försök alltid. Jag kan höra pappa säga "att ge upp är för förlorare". Han misslyckades många gånger i sitt liv, men han gav aldrig upp. Det sista han gjorde var att följa sig vilja.

Tack för att du har varit du, Ända tills sista månaderna. Tack för att du gett mig allt du har kunnat även om orken, kraften och möjligheterna inte riktigt har funnits där. Att ha dig som min pappa är den största äran i mitt liv. Att du inte finns kvar hos mig är bland det värsta som en människa ens kan tänka sig.

 

Pappa, Jag saknar dig!

 

 

Detta härliga hus ligger mellan Dänningelanda och Osaby. 

Vi har varit "kära" i detta huset från första gången vi såg det. Allting gick väldigt snabbt, helt plötsligt så var vi tvugna att bestämma oss, och först trodde vi inte det skulle vara möjligt att varken köpa/bo i eller renovera. Men med helt fantastiska föräldrar så löste det sig, efter mycket rådfrågning hos både snickare, mamma, pappa och Eriks föräldrar så är nu huset i full renovering och vi kan förhoppningsvis flytta in under semestern. 

Men för alla er som inte kan komma och besöka sådär varjedag men som är intresserade att se hur det går och hur det blir så tänkte jag skriva lite om det här och visa lite bilder.