lindaso

Idag har jag jobbat, en riktigt arrogant skola vilket jag blir riktigt förbannad på men det får man väl bara svälja och ge de bra skolorna beröm.

Skolmaten är sig lik som för en sisådär 7år sen med den ser jätteäcklig ut med brukar smaka helt okej om den så smakar något. Har tränat lite innebandy nu ikväll det var helt okej, är inte så jääätteroligt längre. Man får ju inte spela så mycket som man vill plus att man aldrig får någon feedback. Det ger inte så mycket att sitta på bänken, mest träsmak men inget aptitligt. Hästen lever och mår alldeles underbart, han är i den fasen i livet när man bara gör allt i sin takt och kallas för livsnjutare.. Men det är gött, som det ser ut nu passar jag honom 3-4 dagar i veckan. Skönt!

Pappa får väl förhållandevis okej, kolla gärna in hans blogg på www.ettlivutanluft.blogg.se där kan man läsa om hur han tycker om vardagen och livet. Just nu känner jag att han har tappat hoppet och lusten lite, vilket inte är bra. Det är mycket som är negativt, självklart så undrar jag samtidigt hur han kan älska livet och dem omkring sig så mycket som han med den bakgrund och de förutsättningar som finns. Äsch ni fattar vad jag menar, ni ska inte lyssna på vad jag säger utan fatta vad jag menar. Hm, tillbaka till ämnen.. Jo just det, eller vi lämnar det det är iallafall skönt att få ha en plats som bara är vår när man lever så nära en så sjuk person. För sjukdomen påverkar inte bara pappa utan även oss runtomkring så sjuuuuuuukt mycket mer än vad ni kanske tänker. Inte bara att man tänker på det jämtjämtjämt så måste man prioritera lite ibland.

Det är ganska spännande om man jämför med hur jag var när jag var 12 och hur 12 åringar är idag. Att städa sitt rum gör man inte, när jag ens nämner något om att kanske hjälpa mamma att städa för att få dem att sluta röka osv så skriks det rakt ut. Klippa gräset? Va nej det är pappans jobb. Renovera, ja det gör inte en 12åring iallafall. lite skillnad kan jag känna, men påpekar jag verkligen inte att jag flitigt städade mitt rum varje vecka.. Nje men man hjälpte alltid till med städning, diskning, matlagning. Mina syskon var nästan som "föräldrar" till mig i den åldern, och ännu yngre. När jag var 10 var dem 18 och 20, hur mycket vill man passa upp på sin syster då egentligen,. Nej inte mycket kan jag tänka. Vad vet jag, dem är iallafall underbara!! Efter allt som har hänt oss i familjen och även mig privat så har jag utvecklats, stärkt mig och blivit en helt annan tjej som jag inte tror jag hade varit om jag fortfarande hade varit den försiktiga hela skolgången ut, inte blivit trakasserad i skolan osv. Det har stärkt mig något så sjukt mycket! Jag är inte glad att jag blivit trakasserad men efter dessa förutsättningarna tror jag det är jag som gått starkast ut från kampen. Nu ska vi, vår familj och släkt även besegra pappas sjukdom. Vi ska kämpa, göra det tillsammans Vi är ett lag! Ställer upp för varandra, pratar med varandra och vågar ge varandra både kritik och beröm. Nu kör vi! Det är nu det är dags, vi måste visa för läkarna att detta går! Vi klarar det nu, OKEJ!?

Jag är bestämd.. Det krävs för att kunna bemästra ca 25-35 12åringar kan jag säga! Imorgon bär det av till Markaryd en sväng för två besök och sedan hemom, plocka upp mina älskade fyrbenta och åka ut mot stallet för att träffa Silver och Väääärldens bästa svärmorAnn! Sedan lägenhetsmys med syster! På söndag ska jag ha inredningsparty här hemma, någon som är sugen på att komma hör av er bara! Gärna en sisådär senast lördag.