Längesen nu..
Har tänkt länge att jag ska skriva ut alla känslor igen, men har kommit undan lite eftersom jag har haft så mycket att göra hela tiden. Nu börjar det lugna ner sig.. Lite iallafall. Det har hänt mycket sen sist så orkar inte skriva om allt, så skriver om det som kommer upp i huvudet. Förra helgen kom Måns hem och myste, i veckan har jag jobbat, haft praktik och har även hunnit tänka på lite allt möjligt. Har troligtvis fått en katt nu med, föddes häromdagen hemma hos min syster, mysigt. Imorgon är det bowlingmatch på morgonen sen ner till stan en snabbis och sen årsmöte på WMS. På kvällen ska jag först hem till Lina för att käka lite mat och sen ska vi till Brisvall för en go förfest med laget och sen vidare ut. Söndag är det nog stallet som gäller en sväng, vilket jag verkligen ar längtat efter så man kan gå i sina egna tankar lite, eller också tänka på bara ingenting när man sitter på hästryggen, händer alldeles för sällan.
Har haft jättesvårt att släppa ut mina känslor nu på sistone.. Vet inte varför men ibland är det väl så, det är inge bra bara för jag stänger in mig själv och det blir absolut inte bra i slutändan. Hade gärna haft en lägenhet eller något sådant just nu, tycker det är jobbigt att alltid leva i allt och behöva se det varje dag.. Det är jätteskönt att min syster bor här hemma i veckorna, vi ses dock inte jätteofta även om vi sover vägg i vägg, upptagna kan man säga. Nu är vi fyra att bita ihop och försöka hitta lugnet och tryggheten igen, ska inte säga trygghet kanske, men att bearbeta allt tillsammans är så himla viktigt. För min del hjälper det inte att gå in i mig själv även om jag gärna gör det.
Just nu går allting upp och ner, han skriver i sin blogg ibland men det är ju vad han känner, allt det kanske inte är riktigt sant.. Enligt mig! Men jag låter han hålla sin glöd uppe så länge det fungerar, det är mer och mer som börjar bli konstigt nu, känns inte bra. Vet heller inte riktigt vad jag ska skriva, vill skriva massor men vågar inte för jag är rädd att jag överdriver. Ibland känns det som att läkarna lurar oss, eller iallafall pappa, jag hoppas inte det är så men man vet ju aldrig för de beter sig ganska konstigt. Det är skönt att ha Erik vid min sida så mycket som jag har, han brukar sova hos oss nästan hela veckorna, vilket är helt underbart, det gör mig starkare att vilja orka varje dag ännu mer. Många frågar hur man mår osv. men jag brukar inte orka säga att jag mår dåligt för vill inte vara någon börda för någon annan. Undra varför jag är sådan. Men det blir kanske så när man har en nära som är svårt sjuk och har varit länge, jag vill heller inte visa att man kan vara lite trött eller känslig någon gång. Som däremot är helt normalt men jaja. Nu svamlar jag bara med det var ganska skönt att bara skriva det som kommer upp i hjärnan.
Det är ganska jobbigt att sitta hemma ibland och se hur pappa bara gråter av smärta av olika saker, eller se hur jobbigt han har det att bara plocka in i diskmaskinen och jag blir arg när han pustar och flåsar ibland.
Hur kan jag!?
Jag tror jag ska bli lite duktigare på att skriva här så man kan få ut allt lite pö om pö och inte allt på en gång. Egentligen skulle man kanske skriva varje dag, om man hinner. Nu ska jag kolla på tv en stund sen se vad Erik gör, saknar honom. Men här kommer några bilder på mina solstrålar Kalle och Måns!
Puss och kram skumbanan! Hörs en annan dao!
